Läs gärna
del 1.
Vitå 2011 november, en lugn och kall månad för många men där pågick febril verksamhet i lönndom, dagordningen var att upplösa viltvårdsområdet. Detta med yttersta sekretess för att det inte skulle läcka ut till allmänheten.
För att upplösa viltvårdsområdet krävs det att 20% av markägarna begär en upplösning. Dessa procent hade en skara äldre ”gentlemän” kunnat samla ihop utan större besvär. Men för att behålla makten över området krävdes betydligt större procent, det vill säga större markareal som skulle ingå i den nya förening de skulle bilda.
Det är i detta skeende det blir intressant, ”upplösarna”(en liten skara äldre ”gentlemän”) valde ut ett antal både större och mindre markägare(vissa så små som 1 hektar) för att få företräda deras markägande på en extra insatt stämma.
Argumenten till markägarna varierade kraftigt, nedan är ex axplock av det vi vet idag;
”Allt ska bli som förut, det blir bara enklare med en förening”
”Om ni inte skriver under så kommer den och den släkten att ta över all jakt i Vitå”
”Den och den ska inte jaga mer i Vitå, för de är kriminella”
”Vi ska bara ombilda föreningen, allting ska bli mycket bättre”
Den gemensamme nämnaren för alla argument är egentligen lögnen, om än i olika och varierande tappning. Detta tillvägagångssätt är vad Olle Andersson och Uno Johansson ständigt har återkommit till när de med konstlad myndig stämma påstår att det är en stor majoritet av markägarna som begärt en upplösning av forna Vitå VVO.
Under någon enskild vecka insamlades fullmakter från markägarna, men planen var trots allt hemlighetsmakeri inte helt vattentät då en av markägarna ringer och rådfrågar Folke Nilsson (markägare, fd Styrelseledamot Vitå VVO). Upplösarna har vid denna tidpunkt fått påskrivet för 58% av markarealen i Vitå, tilläggas ska att ett fåtal av upplösarna har ett betydande markägande själva.
Olle Andersson (Ordförande Vitå VVO) kallade till ett styrelsemöte 2011-11-21. Dagordningen var att fastställa datum för upplösningsstämman. Bosse Eriksson (Styrelseledamot Vitå VVO) begärde att alla markägare skulle kallas skriftligt till stämman. Hans förslag fick inget gehör då kallelsen till stämman skulle utlysas på anslagstavlorna i Vitå. Detta trots att flertalet av markägarna bor utanför Vitå och Luleå Kommun.
Detta var också det sista styrelsemöte för Vitå Viltvårdsområde skulle komma att ha. Efter att datumet fastställdes så försatte Olle Andersson (Ordförande Vitå VVO) styrelsen ur funktion. Styrelsen, de som är förtroendevalda av alla markägare att förvalta föreningen fick inte vara delaktiga i den process som sker när ett viltvårdsområde ska upplösas. Detta sköttes av hantlangare eller så kallade ”interimsstyrelsen” för Vitå Jaktvårdsförening.
Kallelsen till extrastämman affischerades senare med ett halvt A4 papper på en(1) anslagstavla i Vitå.
Jägareförbundet kallas in!
Det uppstod turbulens inom jägarkretsar, många var undrande om vad och varför detta hände. Bosse Eriksson (Styrelseledamot Vitå VVO) Roger Lööv (jaktledare, suppleant till Styrelsen) m fl. kontaktade Jägareförbundet i Luleå som ett försök för att få tillstånd en dialog om vad en upplösning skulle innebära och samtidigt få opartisk information. Vilket vid denna tidpunkt efterfrågades av många inom jägarkåren samt av många markägare.
Det öppna byamötet med Jägareförbundet hölls på samma dag som extra stämman, måndag 5 december 2011 Vitå Folkets Hus.
Till Vitå kom det tre stycken Jaktvårdskonsulenter från Jägareförbundet Norrbotten, med Björn Sundgren i spetsen.
För allas förvåning dök inte Olle Andersson (Ordförande Vitå VVO) upp på detta möte, trots att han vid denna tidpunkt var ordförande för Jägarförbundet Råneå (som på den tiden kallades för ”Råneå Jaktvårdskrets”). I egenskap av två ordförandeskap borde Olle Andersson kommit på mötet och hört, diskuterat, svarat på frågor. Vilket också är uppdraget för en ordförande.
Men dennes lojalitet fanns inte hos dem som gett honom förtroendet att inneha ordförandeskapet. Nu var Vitå Jaktvårdsförening under bildande och det var det som gällde.
Mötet med Jägareförbundet var bra och informativt, tyvärr har de också haft rätt i mycket av sina farhågor. De har trots allt stor erfarenhet av vad som händer i och med att ett viltvårdsområde upplöses, vilket inte skaran med äldre ”gentlemän” hade då.
Norrbottens-Kuriren skriver om händelserna i tidningen.
Tidningen Norrbottens-Kuriren hade snappat upp händelserna i Vitå, eftersom flera dokument även fanns hos Länsstyrelsen rörande händelserna i del 1 (länk) så skrev en grävande journalist två artiklar och intervjuade Olle Andersson (Ordförande Vitå VVO).
I artikel från Norrbottens-Kuriren går det att läsa att orsaken till upplösningen är behovet av ”egna regler”. Svensk lagstiftning räckte helt enkelt inte till för våra ”gentlemän”.
Vi kommer beröra tidningsartiklarna i en senare del mer ingående.
Brevet som försvann…
En av Vitåns största markägare skrev ett brev till Olle Andersson (Ordförande Vitå VVO), som han personligen lämnade i dennes brevlåda. I brevet ifrågasattes om det var ”jägarnas vilja” att upplösa området.
Olle Andersson konfronterades dagen efter om han fått en skrivelse, eftersom flera personer i Styrelsen kände till detta, men till svar fick de ”Att han inte fått någonting och att han kunde gå ed på det”.
Av någon underlig anledning dök inte brevet upp hos Olle Andersson (Ordförande Vitå VVO) förrän långt efter extra stämman. Vad är orsaken till att brevet inte nådde dagens ljus? Det var förstås extremt känsligt om stora markägare med ett gott anseende i Vitå rent av skulle förorda att behålla viltvårdsområdet.
Upplösningsmötet, Fariseernas skådespel.
Jägarförbundets möte avlöstes direkt av extra stämman, stolar var framplockade i stora matsalen. Mellan 40-50 personer var redan samlade. Då anlände en samlad skara äldre ”gentlemän”, det var ingen munter syn på dessa herrar. Gråa, sammanbitna och kallsvettiga tågar de in till ett litet kök, när de ser mötesdeltagare väser en av dem att ”Endast markägare får komma in”. Innerst inne var fler av dem väl medvetna om att de var på väg att skriva in sig i Vitås historia på ett mindre smickrande sätt.
Nu trotsar alla inträdesförbudet och klämmer in sig i köket, en kvinna framställer en önskan få byta lokal. Till andra sidan dörren där stolar, syre och plats finns för alla. Svaret blir nej, mötet ska hållas i köket för så är det bestämt.
Uno Johansson (numera ordförande Vitå Jaktvårdsförening) blir vald till mötesordförande för extra stämman. Han förkunnar med myndig stämma en munkavel direkt, ”INGA FRÅGOR FÅR STÄLLAS!, med undantag för frågeställningar rörande omröstningsförfarandet för att upplösa området”
Nu uppdagas det också inför öppen ridå att både ordförande och kassör i Viltvårdsområdet har varit aktiva att insamla fullmakter för att upplösa området.
Olle Andersson (Ordförande Vitå VVO) företrädde 8 markägare totalt om 507ha
Stefan Andersson (kassör Vitå VVO) företrädde 8 markägare totalt om 794ha
Flera myndigheter och Jägareförbundet har konstaterat följande;
”Detta förfarande är unikt i Sverige att personer som sitter i en föreningsstyrelse och har i uppdrag att förvalta föreningen jobbar i lönndom för att upplösa densamma”
Det är både fegt och oansvarigt att påstå att ”man ställt upp för en stor majoritet av markägarna”, detta framförs ständigt av de som upplöste området. Det var en handfull markägare som var aktiva och drivande för en upplösning.
Olle Andersson (Ordförande Vitå VVO), Stefan Andersson (kassör Vitå VVO) borde istället varit så rakryggade att de först avsagt sig sina styrelseuppdrag i Vitå Viltvårdsområde, och sedan jobbat för en upplösning. Det finns andra som gjorde så och dessa ska man respektera.
När frågan om att upplösa en förening av markägare, som hade funnits sedan 1960-talet så vore väl de naturliga att kalla till sig styrelsen, och sedan kalla till en extra stämma för att ventilera de eventuella problem som ligger till grund för ett misstroende mot föreningen.
Vid ett sådant förfarande kan man antaga att 99% av de berörda respekterat stämmans beslut även om detta inneburit en upplösning.
Snart kommer Del 3, Den ekonomiska upplösningen, hur man omvandlade markägarnas gemensamma medel till privat egendom.
